Det skriver Fred Pearce i det senaste nummret av New Scientist där han ifrågasätter användandet av så kallade gröna korridorer som en metod för att bevara natur och biologisk mångfald.

Tanken med gröna korridorer är att länka samman isolerade och skyddade naturområden så att isolerade populationer ska kunna sprida sig och undvika innavel samt ha möjlighethet att fly om så krävs - till exempel om klimatet förändras. Att skapa gröna korridorer för djurliv är en spridd och väl accepterad strategi för att stoppa artförluster. Metoden har använts sedan 1960-talet och miljontals och åter miljontals dollar läggs varje år i världen på att skapa och upprätthålla gröna korridorer.
- Men ingen har kollat om metoden fungerar, skriver Fred Pearce och frågar sig om metoden verkligen fungerar, eller om det kanske är så att de gröna korridorerna ibland gör mer skada än nytta.

Pearce hänvisar till bristen av forskning som finns kring effekten av världens gröna korridorer - som till exempel gränsöverskridande korridorer som Selous-Niassa-korridoren mellan Tanzania och Mosambiq, Donau-korridoren mellan Rumänien, Bulgarien, Ukraina och Moldavien eller den Meso-Amerikanska korridoren som länkar samman nord- och sydamerika. Fred Pearce menar att det, efter årtionden med gröna korridorer, borde kunna finnas en rad studier som visade fördelarna med korridorerna - men så är inte fallet.


Foto: freedomtoroam.org

Fred Pearce berättar i sin artikel också om Paul Beier, biolog vid North Arizona University, och hans kollega Andrew Gregory som nyligen uppmärksammat det faktum att det "trots mycker forskning, fortfarande finns väldigt få bevis för att gröna korridorer fungerar på det sätt som är tänkt". Beier och Gregory menar att det visserligen finns exempel på fall där man faktiskt sett att arter förökar sig mellan de gröna korridorerna - men att det då handlar om stora  skogsområden snarare än smala korridorer. Genom verkliga korridorer finns lite som tyder på en ökad spridning av genetiskt material. Och i de få studier som visar att korridorer faktiskt fungerar, har de flesta tittat på väldigt korta korridorer - inte längre än ett par hundra meter.
- Att arter kan använda en kort korridor betyder inte att de framgångsrikt kan använda mycket längre korridorer i ett hårt påverkat landskap, säger Andrew Gregory till New Scientist.

Fred Pearce går till och med så långt att han hävdar att många av de gröna korridorer som vi har är meningslösa. Ett exempel på gröna korridorer som enligt Pearce bevisligen är "meningslösa" är de som krävs vid skogsavverkning i Amazonas där skogsbolagen måste avvara en 60 meter bred skogskorridor längs flodbäddar. Detta trots att stuider visat att ingen bredd mindre än 400 meter skapar fördelar för de djur som lever i regnskogen.

Varför är då det här viktigt? Jo, Fred Pearce menar att många förlitar sig för mycket på gröna korridorer och att gröna korridorer idag används som ursäkt för en i övrigt negativ miljöpåverkan. Man har stora anspråk på hur viktiga de gröna korridorna är för djurlivet och man hävdar att de gröna korridorna kan minska världens artförluster. Men om detta antagande är felaktigt, så betyder det att en stor del av världens arbete för att bevara den biologiska mångfalden är till ingen nytta.

Fred Pearce menar heller inte att en gröna korridorer aldrig fyller sin funktion. Det kan den förmodligen göra om den utformas rätt. Probelemet är, menar han, att vi idag vet för lite om hur en grön korridor ska utformas för att ge resultat.